måndag 30 december 2013

M som i Magi.

 
 

Det här helt otroliga underverket är vad som fyllde mitt 2013. Först inuti magen, sen ute i verkligheten. Man undrar hur 2014 ska lyckas toppa det (förutom med ännu mera Hjalmar). Det blir väldigt intressant att se.

Lev mjukt (och tillåt miraklen)
/Lotta


lördag 9 november 2013

L som i Läsvärt.



Äntligen en föräldratidning värd att öppna! Första numret kommer dock inte förrän i februari.
http://www.narabarn.se/

Och denna boken längtar jag efter, februari är vad som gäller där också:
http://www.adlibris.com/se/bok/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-9789174243642

I övrigt bläddrar jag bland mina släktforskningspapper, fortsätter lära mig göra vanliga saker fastän Hjalmar finns, får fina idéer om hur vi kan ändra här hemma så att det passar den här lilla familjen ÄNNU bättre, tränar på att inte tänja på mina konturer i onödan.. och så gör jag allt det där Hjalmarska också. Bär, ammar, pottar, matintroducerar, samsover, förundras, är klätterställning, gåstöd och krypmål. Skrattar, gråter, tröstar, söver, gör-pruttljud-med-munnen-på-magen.

Och om några dagar åker vi norrut, Hjalmar och jag. Lämnar pappan här hemma och spenderar en dryg vecka i kyrkstugan i Öjebyn. Det blir fint. Jag längtar snön, syskonen och vännerna.


Lev mjukt (och stärk det du gillar)
/Lotta

lördag 21 september 2013

K som i Konflikter.



Jag tycker de är jättejobbiga. Jag önskar att alla kunde tycka om mig, förstå hur jag tänker och känner, mina värderingar och hur jag agerar. Men i verkligheten finns det - ju - antagligen inte en enda en vars alla åsikter liknar mina. Eller vars tankar följer samma mönster. Kanske inte ens någon vars grundvärderingar har samma form.

Så om jag vill ha konturer, om jag vill ha åsikter, om jag vill vara LOTTA och stå för det... då får jag lära mig hantera det här med konflikter.

To thine own self be true.

Så var det ju. Och då får jag sluta upp med att svika mig själv.

Jisses, vad svårt det är, sånthär!

Lev mjukt (och dansa, dansa, dansa)
/Lotta

fredag 20 september 2013

För den som inte förstod.

 
 
 



 Den här depressionen var aggressiv och intensiv, och jag slogs med självmordstankar i princip hela tiden varje dag. Inläggning var inte ett alternativ med Hjalmar i famnen. Och de mediciner som eventuellt skulle kunna ha bedövat mig tillräckligt, skulle inte ha varit kompatibelt med varken amning eller att helt enkelt ta hand om mitt barn. Jag älskar den där hunden på bilden. Få vet hur mycket. Men Hjalmar är viktigare än en hund, även om hunden är just den där. Och för Hjalmar så är jag viktigare än mycket annat, och därför är jag det för mig också.
 
Jag behövde ordentliga åtgärder för att hjälpa mig att överleva. Jag behövde att ansvaret över hunden inte längre låg på mig. Jag gjorde vad jag orkade och kunde för att omplacera henne eller ordna det tillräckligt bra på annat sätt, och jag gjorde det så länge jag tordes.
 
Jag behövde också se till att fylla ut mina konturer och vara JAG, på alla sätt jag kunde. Några sätt var hur jag ser ut. Och jag behövde göra allt jag kunde för att amningen skulle fungera.
 
Jag tänker inte be om ursäkt för de val jag gjorde. Jag tänker inte heller be om ursäkt för att jag inte har mer urskillning medan jag krigar mot en depression än att jag skriver om haremsbrallor och dreads i samma inlägg i min blogg som jag skriver om att jag tar bort min älskade hund. Och jag tänker inte be om ursäkt för att ingen fick chans att försöka övertala mig att INTE ta bort hunden, eftersom alternativet hade varit att ta bort MIG.
 
Du funderar på vem du tycker att jag är. Jag hoppas att du kommer fram till att jag är mänsklig, att jag är någon som har tagit så bra och genomtänkta beslut som varit möjligt under de omständigheter som varit, att jag är någon som aldrig någonsin kommer att ge upp Hjalmar eller mig själv men släpper taget om vadsomhelst annat om det krävs för att jag ska klara det, men ingenting i onödan.
 
Det har varit fint att ha dig i mitt liv. Du har berikat det. Jag hoppas att du kommer att vilja vara i det igen. Tills dess/om inte:
 
Lev mjukt (and to thine own self be true)
/Lotta
 
PS. Tricket jag inte ville att någon skulle försöka få Svartahunden att göra var inte att leka död, det var att rulla runt. Och inte för att jag ville ha tricket för mig själv, utan för att hon var lite skruttig i rygg och bak och jag inte ville att hon skulle rulla omkring (annat än när hon själv fick för sig att göra det) på hårda underlag.

söndag 15 september 2013

J som i Jag.



Sörjer en kanske förlorad kär vänskap, gläds åt att en annan kanske går att rädda, och påminner mig om att jag är den person som jag absolut inte kan leva utan, och den som jag mest av allt behöver ha godkännande från i mina beslut och handlingar.

Lev mjukt (och fortsätt andas)
/Lotta

torsdag 22 augusti 2013

I som i Inspiration.



Det här inlägget handlar inte så mkt om åsikter, utan det är nog mer en liten uppdatering. Jag helammar Hjalmar sen sisådär två veckor tillbaka. Det stöd och de råd och tips och trix jag behövde för att lyckas med det, fick jag främst av två av amningshjälpens hjälpmammor. De heter Malin och Helene och de är båda två helt sköna och inspirerande människor. Alldeles särskilt tacksam är jag att jag fått återkomma och återkomma och återkomma till Helene under min vistelse uppe i norr, och att hon har orkat upprepa samma saker om och om igen när jag (om och om igen) blivit rädd att inte räcka till för Hjalmars behov. TACK! <3 p="">
Att ha lyckats sluta med bröstmjölksersättningen puttade mig nog över kanten, UPP från förlossningsdepressionens svarta hål. Jag märker att jag återigen längtar framåt. Jag längtar till att komma hem till min nyservade symaskin och skapa lite grejor. Jag längtar höst och vinter. Jag längtar att se en film - sami nieida jojk - om jag får tag i den någonstans, och att återigen för sjuttonde gången titta på en annan film - vardagsrevolutionen - som gör mig lycklig. Jag ser fram emot att så småningom, om ett eller tre eller tolv år, göra mig en egen kanot med hjälp av ritning från Björn Thomasson. Och jag ser fram emot att så småningom bli hjälpmamma jag också. Och ännu längre fram kanske även doula. Och lååångt innan dess, klä en lampskärm till den ursnygga glas-lampfoten jag fått av svärmor.

Jag mår inte superbäst ännu. Men jag längtar. Jag har inspiration till saker i framtiden. Det är gott.

Lev mjukt
/Lotta

måndag 29 juli 2013

H som i Hjälp.


Jag har fått mycket hjälp i mitt liv. Och har lärt mig att både be om den, och ta emot den när jag får den. Jag BEHÖVER mycket hjälp i mitt liv. Även när allt går som en dans.

Alldeles särskilt extra väldigt jättetacksam är jag för den hjälp jag fått av min vackra doula, Ewa. Tacksam, evigt och av hela mitt hjärta, men inte i tacksamhetsSKULD. Jag ska skicka vidare det jag fått till någon annan som behöver såsom jag behövde. Sen. När jag står stadigt igen.

Grejen med hjälp är att det är svårt att veta att någon behöver den, om man aldrig får veta det. Men om jag vet att du behöver ett mål mat, en gitarr till ungen som vill lära sig spela, en stödperson med dig när du ska göra något jobbigt, eller lära dig hur man rockar rockring... då kan jag också, om jag har det som krävs, ge dig den hjälp du behöver.

Vad behöver DU?

Lev mjukt
/Lotta

söndag 28 juli 2013

G som i Gränser.


Alltså, jag tycker att det är jättesvårt. Det är ju förresten därför jag gör den här konstiga alfabetsleken. För att markera några av mina gränser. Vad jag tycker och tänker om saker och ting. Vem jag är. Men det är läskigt att våga välja mig, mitt, jag och riskera älskade människors ogillande.

Jag har nyligen tagit bort min älskade hund. Inte egentligen för hennes skull, utan för min. Hon for illa av att inte få tid och utrymme här hemma, men hon hade nog 'klarat det' tills livet blir lite mer hanterbart igen. Det är jag som inte klarar att se henne fara illa. Jag klarar inte att jag inte räcker till för henne. Jag klarar inte att inte slå på mig själv för det, och min depression jublar och vräker sig i att få mitt självförakt serverat så enkelt.
Jag tog bort henne för min skull, och för Hjalmars skull.
För att den här depressionen är glupsk och djup och för att jag får slåss tillräckligt hårt ändå för att inte sväljas helt av den.

Min make (jag gillar verkligen att använda det uttrycket - ännu en fördel med att gifta sig, förutom att man får pussas..!) tyckte att det var ett drastiskt beslut. En av mina allra bästa vänner tycker detsamma. Det får de tycka (herregud JAG tycker ju att det är ett drastiskt beslut! Men ett drastiskt beslut som behövdes). Jag älskar dem ändå. Men jag är glad att jag vågar välja mig, när det verkligen behövs. Med lite mer träning vågar jag göra det även när det gäller mindre saker.

Lev mjukt (och gör det du behöver)
/Lotta - som förresten på tal om mindre saker har beställt två par haremsbrallor, och äntligen fått tummen ur och fortsätter att tova ull-dreads så att det räcker till hela huvet.

söndag 7 juli 2013

F som i Förlossningsdepression.


Det är inte jättekul. Faktiskt är det jättejobbigt. Och förvirrande. Här sitter jag med finaste ungen i världen, nygift och på en plats som är helt perfekt för mig.. och får kämpa som ett troll för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Jaha, vad är det för åsiktsaktigt med det där nu då?
Jo åsikten är väl att det är bra och okej med ett genomskinligt liv. Där det inte finns en massa hemligheter som måste mörkas och döljas och smygas med. Det är ingen fara att säga att man har en depression. Eller att pengarna är slut. Eller att man faktiskt har så pass mkt pengar att de inte tar slut i en handvändning. Kanske är det inte ens nån fara att säga att man tycker att dreadlocks är den finaste frisyren som finns?

(Sen är isolering nåt som depressioner gillar. Och att säga till 'alla' som läser här att jag har en depression, det är att göra motsatsen till att isolera mig. In your face, depressionen!)

Lev mjukt (och kämpa för ditt liv - det är det värt!)
/Lotta

fredag 5 juli 2013

E som i Ersättning.


Modersmjölksersättning alltså. Jag gillar det inte. Jag använder det, men gillar det inte. Jag gör mitt bästa för att fasa ut det och slippa ge det till mitt barn. Dessutom slippa slabbet, kostnaden och funderingarna om det som finns hemma räcker osv.
Det är från väldigt få håll jag fått stöd i min strävan mot helamning, när jag pratat om det här. De flesta säger tröstande att ersättning är lika bra som modersmjölk. Och ersättning är ju bra att det finns. Faktiskt. Men det är inte i närheten av att vara lika bra som mjölken jag har i tuttarna!

Bara en sån sak som att modersmjölken SKYDDAR tarmslemhinnan, medan ersättningen gör små sår i den. Eller att jag genom att amma får bättre skydd mot bröstcancer. Eller boosten för ungens immunförsvar, eller den mindre benägenheten för allergi.
Och allt det andra. (nej, inga källor på nåt faktiskt. men amningshjälpen.se är en bra start om du vill forska själv)

Fast för mig hade det räckt att det är så mkt tjorvigare med ersättning, för att vilja bli av med det.

Lev mjukt (och ge ditt bästa)
/Lotta

onsdag 3 juli 2013

D som i dreadlocks.


Hyfsat välskötta dreads, gärna i grovlek som en tumme eller så, är det snyggaste i frisyrväg jag vet. Hade min hårbotten pallat hade jag haft det, men jag har fått ge upp varje gång jag försökt. Jag hoppas nån gång bli färdig med mina ulldreads så jag kan fläta in dem i håret istället. Men det förutsätter att jag dessutom struntar i att klippa håret - annars har jag inget att fläta fast dreadsen med.

Den här åsikten är läskigare att blotta än tankarna om amning och nära föräldraskap. Konstigt.

Lev mjukt (och se ut som DU vill)
/Lotta

tisdag 2 juli 2013

C som i CP.


...eller 'vad läskigt det är med tankar och uttryck som biter sig fast i ens hjärna fast man inte längre har plats för dem'. Till exempel det här med CP. Min (halv)systers (halv)syster har en CPskada. Jag är väldigt medveten om vad det innebär och inte. (Förutom att hon har en CPskada är hon förresten flerbarnsmor, maka, författare, bodensare (men bra ändå) och jävligt rolig. Bland annat). Likafullt så tänker min hjärna ofta när jag blir förbannad på nån korkad beslutsfattare eller förvirrad tjomme i trafiken: Sååå jääävla CPskadad! För det var uttrycket som gällde när jag växte upp. Det var vad jag hörde, det var vad jag sa. Och det sitter därinne och ugglar i huvet och dyker upp igen när jag minst anar det.

Och det här med amningen. Fastän jag tycker att jag är väldigt up to date med hur det faktiskt ligger till med barn och deras behov av att tutta, så händer det att jag tänker om min son: 'Men - är han verkligen hungrig redan IGEN?'

Så fast jag vet att Hjalmar tuttar när han är hungrig, när han är törstig, när han behöver närhet och tröst och för att öka eller upprätthålla mjölkmängden och av en hoper andra skäl, och fast jag vet att min systers CPskada inte gör henne mindre intelligent eller påverkar hennes förmåga att fatta vettiga beslut (hon går alltså inte att jämföra med korkade makthavare), så flipprar sånt här skräp omkring och spökar långt efter att det egentligen liksom.. lämnat min värld.

Varför funkar jag så? Funkar ni också så? Vad ska det vara bra för? 'kliar sig förvirrat i huvet'

Lev mjukt (och städa bort gammalt skräp om du kan)
/Lotta

tisdag 25 juni 2013

B som i baby led weaning.



Barnstyrd avvänjning, skulle man väl kunna säga på svenska. Jag planerar att amma så länge barnet och jag trivs med det. Om det innebär att ungen är 18 månader, 3 år eller 5 år när vi slutar, det vet jag inte nu. Långtidsamning (med våra mått mätt) är iaf vad jag ser framför mig. Och när Hjalmar börjar visa intresse för vår mat så får han smaka på det som lockar honom. I lagoma bitar som är lätta att hålla i och suga och gnaga på. Inga puréer och ingen brådska.



Ja, jag har åsikter som inte har med barn att göra, också. De kommer, de kommer. :)

Lev mjukt (och svälj inte vad som helst)
/Lotta

måndag 24 juni 2013

A som i Attachment Parenting.



Lottavisning var det. Åsikter, tankar, känslor. Vad som helst som inte är att vara diplomatisk, konturlös och till lags. Jag följer väl alfabetet och väljer en random åsikt som passar inläggets aktuella bokstav, helt enkelt. På A fick det bli Attachment Parenting.
Jag hoppas alltså vara/bli en 'nära förälder'. Och det här är en del av vad det innebär för mig: Jag föredrar att bära mitt barn i sjal eller ergonomisk sele framför att putta honom framför mig i en vagn eller sätta honom i en babysitter eller lägga honom på golvet. Vi samsover, hela familjen. Jag ammar fritt, på tidiga signaler från barnet. Jag skippar att lära mitt barn att det är kissa/bajsa i blöja som är det som gäller, och läser av hans signaler så att jag kan låta honom göra det på nåt bättre ställe (lilltoans handfat är vad som gäller just nu). Jag försöker lära ungen att lita på sin egen inre kompass istället för att ge honom yttre regler för vad som är bra/dåligt, tryggt/otryggt, fint/fult.

Lev mjukt (och autentiskt)
/Lotta

lördag 22 juni 2013

Våga visa vem du är.

...så står det på framsidan av min nya kalender. Och det är mitt nya projekt (igen.. det är något jag ständigt återkommer till). Jag har alldeles för lätt att vara till lags. Så nu är det vad som kommer att hända på bloggen den närmaste framtiden. Lottavisning. Och ett och annat inlägg om finaste ungen i skogen förstås. Det går ju inte att undvika.

Lev mjukt (och finn dina egna konturer)
/Lotta

lördag 1 juni 2013

Jisses...



Jag flög ner min far och bror för att vara med på min och Vackermannens vigsel. Jag lånade dem min bil och de fick låna en lägenhet inne i stan. På väg ut till oss på vigseldagen blev de påkörda bakifrån och kraschade in i en stolpe. Brorsan blödde från huvudet men är ihoplappad och 'okej' förutom mörbultningen, pappa har en skadad nackkota och måste ha en konstig ställning i tolv veckor men ska förhoppningsvis inte ha några fysiska men av skadan sedan. Att de klarat sig så bra kan man inte tro när man ser bilen...





Lev mjukt (och slösa inte bort dina dagar på måsten och förväntningar, utan lev DITT liv..!)
/Lotta

onsdag 1 maj 2013

Hjalmar.




Finaste lillungen i hela skogen.

tisdag 9 april 2013

På upploppet..




Fem dagar kvar till beräknad förlossning. Gissningsvis max tolv dagar kvar tills jag senast har lillungen i min famn (eftersom de gärna vill sätta igång mig redan när jag gått en vecka över tiden, om Yllet verkar trivas för bra därinne). Jag är ännu tröttare än vanligt. Vackermannen upplever mig som något gnälligare, men det kanske inte är så väldigt konstigt med tanke på att det oftare gör ondare av mina sammandragningar/förvärkar/värkar/whatever. Det är trångt trångt trångt inne i magen. Jag längtar tills det sätter igång, och jag bävar. Och så längtar jag igen. Eller samtidigt. Det där efteråt, att det kommer ut ett barn, att det är mitt och Vackermannens och vi är ungens föräldrar, att den följer med oss hem och att vi ska ta hand om den ungefär för alltid eller åtminstone tills den är redo att flytta hemifrån i 37årsåldern eller så... DET har jag fortfarande inte fattat. Men jag lovar att ha sett till att fatta det innan h*n blir myndig.

Jag är LESS på kläder. De sitter åt och krånglar. Alltså tassar jag runt här hemma i min allra första amningsbehå, mina stödstrumpor (jisses vad jag är tacksam att de finns, och att Vackermannen finns som kan kränga på mig dem) och mjuksnälla trikåklänningen, och är glad att jag bor ute i skogen där jag inte behöver fundera på riktigt hur jag ser ut. Och på bilderna verkar det ju inte så illa alls, faktiskt.

Nästa inlägg KAN tänkas vara ett där det är en bebisbild med. Man kan aldrig så noga veta. :D

Lev mjukt
/Lotta

måndag 25 mars 2013

Livet är gott.


Förvärkar ibland, EN tjockis kvar före mig på listan på vattengympan, sen är jag nästa som ska föda, mer förvirring och galna hormoner i hjärnan och ännu mindre fokus på världen omkring mig... och Vackermannen har tre ynka dagar kvar att jobba innan det är dags att vara ledig och hemma och vänta på att Yllet ska vilja komma ut.

Och FORTFARANDE fattar jag inte att det är sant.


Bilden: gipsmagen vi gjorde igår. Jag måste helt enkelt tvinga på er en bild till.
Jag är fortfarande helt betagen av den. Jag har nog aldrig sett nåt så vackert. Nånsin.
Antagligen dunsar den ner på en klen andraplats strax efter förlossningen, men tills dess. Jisses. Va fin.

Lev mjukt
/Lotta

söndag 24 mars 2013

Det är en stor konst...




...att lyckas gipsa magen på nån som har förvärkar och hela tiden rör sig, och dessutom gnäller på att vattnet som används är för kallt och undrar näääär det är klart så att man får gå i det varma sköna badet som står färdigt. Men vackermannen klarar det. Fint va?? :D

Lev mjukt (och ha roligt...!)
/Lotta

lördag 16 mars 2013

I nionde månaden.



Nu har nedräkningen börjat. Ylle verkar hålla med, för det händer spännande grejer vid sammandragningarna numera. Träääna, träääna, förbereda.
Jag förbereder också. Strax kanske jag är alldeles redo. :)

Lev mjukt
(det finns ingenting att vara rädd för)
/Lotta

fredag 22 februari 2013

I trettiotredje veckan..




I standardläge i svärisarnas soffa. Jag presenterar för er: Integralhjälmen. Eller om det kanske är ett bowlingklot. Jag minns förut, när vi trodde att det var ett Ylle vi hade därinne i magen. Det var tider, det.

Hur får man ett bowlingklot att vara kvar i en bärsele?
Hur får man ens ut ett bowlingklot? Ett litet gulligt barnhuvud verkar ju vara nemas problemas i jämförelse. Och innebär det här att vi måste skaffa käglor?

*

Jag verkar ha fått för mig att jag ska vara lite fin när det är dags att föda barn. Typ ha nått ner för att fila fötterna, och kanske ha låtit nån forma till ögonbrynen lite eh.. kvinnligare. Göra stora vår-epileringen av benen. Kanske sätta upp håret i den otroligt klädsamma ekdunge-frisyren jag roar mig med då och då när håret är på utväxt.
Varför, undrar jag förvirrat.
För å ena sidan är ju inte de mest välformade ögonbrynen i världen med och tävlar mot ATT FÖDA BARN när det gäller kvinnlighet. Jag kommer per automatik att vara ungefär så extremt jättemycket kvinna som det bara går. Och å andra sidan, när jag ligger/sitter/står/whatever där och krystar så att blodkärlen sprängs i ögonen och låter som om jag försöker att desperat vinna mot Karelin så hjälper det inte hur epilerade mina ben än är. Jag kommer I N T E att se ut som nån glamourdrottning.
Jag hänger verkligen inte med. Hur tänker jag? Och framförallt VARFÖR tänker jag så?
När det finns VIKTIGA saker att förbereda, varför tar DETTA plats?

Jaja. Jag behöver inte förstå allt. Och det finns nog tid både för de 'viktiga' förberedelserna, och de här som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kan gott gå mig till mötes även med sånt jag inte tycker verkar viktigt. Särskilt om det varken kostar särskilt mycket tid eller pengar.
Kanske blir jag jättestark och modig av att ha massa små tofsar fulla huvet? Kanske blir jag skarp i konturerna och sätter gränser helt plättlätt, om jag inte är luddig om benen? Kanske behöver jag helt enkelt ENKLA uppgifter att klura på, som kontrast till de krångligare och mer komplexa? Man vet aldrig.
Jag får väl helt enkelt lita på att det finns nåt syfte.

*
Och jag får också så gott det går lita på att min värld nån gång i framtiden återigen blir större än omkretsen på min Yllemage. Det ska visst vara såhär just nu.

*

Jag är bortskämd och välsignad.
Jag har Vackermannen, vi har ett Ylle i magen, jag bor i Sherwoodskogen och livet är snällt.
Ganska ofattbart är det, alltihopa.
(..och hon var såååå lycklig.)

Lev mjukt
/Lotta

söndag 17 februari 2013

Vila, vila, vila...



Åtta veckor kvar till beräknad förlossning. De senaste tre veckorna har jag varit förkyld. Nu börjar det lätta men det har varit hyfsat irriterande att vara så slut. Jag som tyckte att jag var tillräckligt utmattad redan innan förkylningen. Jag har hasat omkring som en zombie (Vackermannen korrigerar: En zombie som har svalt en integralhjälm.), hemma när Vackermannen varit hemma, och annars hos svärisarna. Svärmor har vandrat svartahunden, lagat mat, lyssnat på mitt yrande, tittat på mitt stickande, skottat gården helt själv, stått ut med att jag tjyvat sista slurken kaffe heeela tiden och varit allmänt alldeles underbar. Jag har snorat, hostat, somnat, vaknat, somnat, stickat, somnat. Och tjyvat sista slurken kaffe. Nu är jag stationerad i svärisarnas gäststuga igen eftersom sambon åkt iväg för ännu en veckas jobb.

Mellan tupplurarna har jag fortsatt med förberedelserna inför Yllefödelsen.
Eller ska jag vara riktigt petig så är det inte bara mellan tupplurarna - jag verkar nämligen ha upptäckt att man kan bearbeta saker genom att mardrömma om dem. Jippie.
Men om det bidrar till en bättre förlossningsupplevelse i slutänden så okej då.

Ja, sånhär är jag två månader innan. Uppenbarligen.
Trött, snörvlig och inte så lite gnällig.
Och väldigt kissnödig. Typ jämt.
Och jag vill bara berätta:
Ja, det GÅR att vara gnällig OCH tacksam.
Man kan tillochmed vara tacksam för precis samma grejer som man är gnällig över.
Visst är det häftigt? :D

Bilden: Jag stickar. Som vanligt. Men det är inte det som är grejen. Ser du den där blårutiga filten? DET förstår du, det är Vackermannens bebisfilt. Från när han var en lillunge. Tänka sig. Att han har varit det. Och snart får Ylle vara det, i hans filt. Jag blir alldeles knäsvag av blotta tanken.

Lev mjukt (och hitta fina saker att återbruka)
/Lotta

måndag 21 januari 2013

Efterlängtade kärleksYlle, bara tolv veckor kvar!


'Alltså, helt på sant, min hud kommer att ruttna och falla av om du inte kommer hem och stryker och klappar och tar på mig snart.'

Det här med graviditet är spännande. Och allra mest spännande är nog, tro det eller ej, hur tonårsdramatiska alla känslor är. Jag är liksom inte ledsen längre, jag är avgrundsdjupt brutalförtvivlad. Och jag blir inte irriterad, istället brinner min hjärna upp och jag imploderar. Jag längtar inte efter vackermannen, utan huden trillar som sagt av utan hans lugna händer på den och jag dör och det går aldrig över ifall jag inte får sova sked med honom snarast. När solen skiner på snön och isen och tallarna härute så är det inte fint. Nej, jag gråter - av att jag blir så berörd av det vackra - så att jag knappt får luft, och tackar Gud för att jag är så bortskämd och välsignad att jag får bo och finnas just här.
När det bränner till i ligamenten så att jag kippar efter andan och måste ge upp vid två på varandra följande försök att ta mig ur sängen är jag på fullaste allvar säker på att jag aldrig mer kommer att ta mig därifrån.

Spännande är det också att Ylles gympapass nästan alltid syns jättetydligt utanpå magen numera. Utom när vi är hos den blivande farmodern. Då mörkar Yllet nästan alltid och låtsas vara den lugnaste ungen i hela magen. Åtminstone tills farmorn är utom synhåll en stund.

*

Sen ett par veckor tillbaka så går jag på gravidvattengympa. Det är alldeles underbart att känna mig så stark och rörlig och uthållig som jag gör när jag är där i vattnet! Uppe på land får jag (snälla och smärtfria och ofarliga) sammandragningar om jag anstränger mig det minsta lilla mer än pyttelite, så det känns som värsta trolleriet att jag i vattnet kan hålla på tills jag blir så anfådd att jag blir svimfärdig. Dock är det lite generande i omklädningsrummet, det där med att jag inte har nåt pokerfejs. De där stora vackra magarna var man går, var man sitter, var man står, är ju som en saga! Ofta märker jag att jag står och bara GLOR lyckligt. Pinsamt!

*

Förberedelserna inför själva förlossningen fortsätter. Dejt inplanerad både med hembarnmorska och doula. Och för den som är orolig: Nej, jag planerar inte att föda hemma - det är mitt första barn, jag är 'äldre' och jag bor för långt från sjukhuset. Däremot planerar jag att vara hemma så länge som är vettigt, och själv slippa fundera på var den gränsen går eftersom barnmorskan (och även doulan) kommer hem till mig när det är födelse-dag, och sedan följer mig in till förlossningen så småningom och fortsätter vara min bm där också. Och doulan är förutom doula även sköterska på förlossningen, och har jobbat med just den barnmorskan flera gånger och de funkar fint ihop.

Förutom att få kunna vara hemma så länge som möjligt, så känns det tryggt att veta att de som ska vara med mig i det sårbara läge som det ju faktiskt är att vara mitt i födsloarbete, de VET vem jag är, hur jag vill ha det och varför. Jag behöver inte argumentera eller försvara hur jag vill ha det, mitt under förlossningen.
Och ju tryggare jag är, och ju mer jag vågar och kan slappna av och vara i själva födandet.. ja, ju bättre lär det ju gå. Förhoppningsvis är jag så trygg att jag vågar vara kvar i smärtan och slipper medicinsk smärtlindring som riskerar att försvaga värkarbetet så att det behövs värkstimulerande som i sin tur gör smärtan intensivare, osv.. men det blir som det blir. Kanske ylar jag att de ska klubba mig redan vid de första värkarna hemma.
Isåfall kommer jag nog att vara ännu gladare att jag gjort saker innan för att få känna mig så trygg som möjligt.

*

I övrigt läser jag om EC och vistas en del på det fina nya forumet www.blojfribebis.se när jag inte stickar små koftor, tar en tupplur eller går en minipromenad (med tillhörande sammandragningar) tillsammans med svartahunden.

Lev mjukt
/Lotta

måndag 14 januari 2013

På begäran.


För den som har nästintill ohejdbar lust att ge nåt till Ylle, men inte vill, kan, hinner eller orkar sticka kärleksgrejer i naturgarner eller har ett lager begagnade småkläder att donera så kommer här en liten lista på vad vi ännu inte har, men tror oss behöva:

Snappis, som man använder för att hålla ihop vikblöjor. Toppenuppfinning!

Dra-på-byxor av ulltrikå, och Ullkur.

Babystrumpor ull. Bruna eller vita, om mamman får bestämma..

Babyskydd för bilturerna har vi inte heller skaffat.


*

Det är förstås inte nåt krav att ge oss saker. Vi är otroligt glada att ni finns i våra liv. Det räcker mer än väl. TACK för att ni finns. Listan är helt och hållet till för dem som sitter och längtar efter att få nån ledtråd till vad vi vill ha och behöver i sakväg.

Lev mjukt
/Lotta