onsdag 23 november 2011

Vackermannen.





Jag är förundrad över hur bortskämd och välsignad jag är.
Och över hur mina känslor för den här vackra mannen bara blir starkare och starkare.
Hur han fortfarande plockar poäng efter poäng.

Och såhär började det. 'pekar på bilden'
En sliten, trött och ledsen Lotta får en hel dags flytthjälp av en människa som hon aldrig träffat förut och som bor många timmar bort. Och med en hel dag så menar jag nästan ett helt dygn, restiden inräknad.
Minns ni?

Aldrig hade jag kunnat ana att samme man sju månader senare skulle ägna sin tid åt att hjälpa mig flytta IGEN. Till hans hus. Till mitt hem. Till vårt hem.
Särskilt inte efter att ha haft alla de månaderna på sig att lära känna mig.
För det är inte bara det fina och bra han har lärt känna.
Han känner det trasiga och svåra, och vet när och hur jag inte räcker till..
..och ändå. Ändå vill han ha mig i sitt liv.
Mitt fina och bra är större än allt det där som jag INTE är och kan.
För honom.

Magi.

Bortskämd.
Välsignad.
(Tacksam.)

Lev mjukt (och sluta inte tro på mirakel)
/Lotta

3 kommentarer:

  1. Är så glad för din skull min fina Lotta!

    SvaraRadera
  2. Han är nog "värd" Dig, Din Vackerman... Han har ju fått låna den bästa Lotta-syster jag har! Å glöm inte bort att tala om för honom att Du har en storasyster som kan bli VÄLDIGT arg om någon av hennes kära blir sårad!!!
    Älskar Dig Vacker-syster! //C

    SvaraRadera
  3. Underligt, min förra kommentar ville inte fästa?
    Brita: TACK!
    Och syrran: TACK för kärlek och omtanke, men jag föredrar nog att vackermannen är den han är utan att fundera över varje ord och handling av rädsla för min något italienska familj.
    Jag skulle inte vilja leva med någon som formade om och vingklippte sig för att hela tiden väluppfostrat ligga an precis mot mina konturer. Jag vill ha honom som han är. Levande. Autonom. Mänsklig. Och alldeles magisk. <3

    /Lotta

    SvaraRadera